Inte svart eller vitt

Det var en strålande vacker vinterdag för ett par år sedan när jag tillsammans med några vänner ägnade en halv dag åt ett samtal om mångfald i det svenska arbetslivet. Min syn på invandrarna i Sverige var nog mycket svensk: "en viktig fråga.... svåra problem... måste lösas på bästa sätt...." En känsla av både vanmakt och dåligt samvete. Samtalet blev inledningen till en period av upptäckter och nya insikter som jag tror blir livslång. Drivkraften var en överraskande känslostark aha-upplevelse: Den etniska mångfald som blivit följden av den omfattande invandringen till Sverige är inte bara ett viktigt problem; den öppnar också möjligheter. Det är tungt att ägna tid och kraft åt att lösa problem. Betydligt mer lustfyllt att försöka förstå och ta tillvara möjligheter!

Var tionde invånare i Sverige är inte svensk. Eller rättare sagt: var tionde svensk har rötter i ett annat land genom att vara född där eller genom en eller båda av sina föräldrar. Detta faktum - som nu har blivit en del av min bild av Sverige - börjar nog också så sakteliga bli allmänt känt och accepterat. Bilden av det lilla, neutrala landet med en homogen befolkning som besparades andra världskrigets fasor och belönades med den svenska modellens alla välsignelser har bleknat. Sverige har blivit mer som andra. Mångfald och integration är två av den politiska debattens vanligaste ord. Vårt samhälle skall integreras och våra företag, myndigheter och organisationer skall kännetecknas av mångfald i alla former - etnicitet, kön, ålder, sexuell läggning. Ny lagstiftning mot diskriminering har tillkommit och nya ombudsmän skall övervaka deras efterlevnad.

Men arbetet för att åstadkomma den förändring som de flesta anser vara både önskvärd och nödvändig måste grundas på insikter om människors uråldriga strävan efter att leva med sina likar. Och om mångfaldens, olikhetens, nödvändighet som drivkraft för utveckling och framsteg.

Det kan därför vara viktigt att hålla diskussionerna om diskriminering respektive mångfald isär. Att diskriminering skall bekämpas är självklart i ett samhälle som bygger på alla individers lika värde samtidigt som det är långt ifrån givet vilka åtgärder som bäst leder till framgång. Diskriminering, dvs negativ särbehandling, har sin grund i fördomar om egenskaper hos den eller dem som diskrimineras.

Att efter-sträva närhet till och gemenskap med dem man uppfattar som lika sig själv är emellertid ett beteende som kännetecknat mänskliga samfund i alla tider. Igenkännandets andra sida är avståndet till dem som är annorlunda, som avviker från "oss". Däri finns en dynamik som har både destruktiv och konstruktiv potential. Den destruktiva behöver inte närmare beskrivas. Historien - in i våra dagar - är fylld av exempel på hur släkter, sekter, stammar, nationer bekrigar andra som är avvikande. Men historien är också fylld av erfarenheter av att de nya idéerna, de nya konsterna, de nya kunskaperna och det ekonomiska framsteget uppstår när olikheter bryts mot varandra. Så är då förståelsen för mångfaldens villkor något långt mer än att lösa ett aldrig så viktigt och akut samhällsproblem. Det gäller själva grunden för ett civiliserat samhälle och för mänsklig utveckling.

Lennart Arvedson
lennart.arvedson@cepro.se