Den nya ekonomin firar nya triumfer med Sverige som spjutspets och föregångsland. IT-profeter och ekonomigurus intar scenen och ger den ett skimmer av glamour. En välkänd konsultfirma utropar den nya rörelsens budskap: ”Utvecklingen mot globala nätverk gör att gränser suddas ut. Geografiska gränser, kulturella gränser och emotionella gränser.”

Kommunikationsrevolutionen är otvivelaktigt här. Den tredje demokratiseringsvågen sveper över världen och f.d. kommuniststater hastar in i marknadsekonomin. Det öppnar enorma möjligheter för kontakter människor emellan. Att det sker samtidigt är en märklig och mäktig slump.

Märklig är också dagens situation i Sverige. Samtidigt som globaliseringens förkunnelse ständigt mässas ignoreras icke-svenska akademiker konsekvent på arbetsmarknaden. Enligt många forskare har Sverige OECD:s mest segregerade arbetsmarknad. Det måste innebära att kunskapsföretagens förment globala kommunikationer försvåras.

Den nya ekonomin framställs ju ofta som synonym med IT och data trots att den egentligen handlar om en global arena för kunskapens marknad. Datanäten är de nya kommunikationsvägarnas asfalt, människorna dess förare och navigatörer. Samhällsvetare och humanister, som ju är fokuserade på relationer människor emellan, borde därför vara lika viktiga som webbdesigners i den nya ekonomin.

Ändå är intresset noll och intet för den dolda resurs som utgörs av långtidsarbetslösa akademiker från öst. Vill svenska företagare inte ha några kontakter med länder vars tillväxttal skulle ge vilken västeuropeisk finansminister som helst våta drömmar? Det låga intresset för kompetens från våra närområden vittnar med skrämmande tydlighet om det obefintliga intresset för mer långväga kontakter. Hur många afrikanska konsulter har vi i Sverige?

Medan näringslivet reagerar långsamt sover det offentliga. På arbetsförmedlingar betraktas dessa människor ofta som hopplösa fall, eller som människor som helt saknar yrke, trots att de har verkat som jurister, journalister och humanister i hemlandet. De arbetsmarknadsprojekt som får uppmärksamhet i media handlar påfallande ofta om hantverk och arbeten som inte kräver hög utbildning. Hur många av storstadssatsningens projekt riktar sig till invandrarakademiker? Vet ansvariga projektledare om vad som krävs för att sälja kunskap istället för korv?

Föregångslandet Sverige verkar anse att internationellt kunskapskapital inte behövs. Det är en märklig inställning när vi står på tröskeln till en gränslös ekonomisk era.

Mikael Hellström

är informatör på Stiftelsen Kunskapsforum
och adjungerad sekreterare i föreningen ENIG Europanätverket för Invandrargrupper. Han arbetar primärt med mobilisering av invandrarorganisationer i den sociala ekonomin
info@kunskapsforum.a.se