Februaris lyckliga invandrare

Mitt namn är Farzaneh Dehdari. Jag vill hellre presentera mig som ”Februaris lyckliga invandrare”; det var nämligen då jag fick ett arbete. Men min lycka är ingenting jämförd med millenniets lyckligaste invandrare, mannen som reste till Afrika för att ta reda på vem hans far var. Han upptäckte att fadern var kung och han själv därmed en prins. Tack vare denna upptäckt fick han - efter att ha varit arbetslös i många år - en anställning på LO. Arbetsuppgiften? Han skall undervisa mindre lyckligt lottade invandrare i demokratifrågor; frågor som allas lika värde samt allas lika rätt och möjligheter till utbildning och arbete oavsett varifrån man kommer, vilken samhällsklass man tillhör eller vilket ursprung man har. LO:s (enda) kamp mot etnisk diskriminering är imponerande.

Min far var iranier och min morfar engelsman. Varken den iranska eller den engelska kungafamiljen är kända för att vara trogen. Förväntansfullt har jag bett min släkt i Iran såväl som i England om att ta reda på om jag inte härstammar från någon kung. Ett kungligt påbrå räcker gott och väl till en livslång syssel-(pyssel-) sättning, tror jag.

I Iran läste jag kemiteknisklinje och barn- och ungdomspedagogik. Här i Sverige har jag hunnit med en juristexamen och tre terminer data- och systemvetenskap. Vissa samlar frimärken och konst. Dessa föremål stiger kontinuerligt i värde. Vi invandrare samlar universitetspoäng. Dessas värde sjunker om man inte tillämpar sina teoretiska kunskaper. När vi blir klara med vår första utbildning känner vi oss som nybakade jurister, läkare, ekonomer. Ett par år av arbetslöshet gör oss mögliga och vår kunskap rostar. Vi börjar med en ny utbildning …

Min handläggare på arbetsförmedlingen tyckte att jag var överkvalificerad men sade ändå att jag skulle söka arbete som städerska eftersom jag som utländsk kvinna inte hade någon chans att få arbete som jurist. Jag lovade att skicka ett ansökningsbrev så fort en städfirma sökte städare med jurisexamen.

På en anställningsintervju ställde arbetsgivare som första fråga om jag var gift. Min motfråga om han ville fria ansåg han vara obefogad. Han betonade vikten av bl.a. mina språkkunskaper och kännedom om andra länders rättsväsenden och förhållanden och erbjöd mig en API - anställning. Jag invände mot den låga svältlönen. Han genmälde att det var omöjligt för mig att få ett jobb som jurist någon annanstans och att jag kanske borde söka arbete som servitris. ”Du skall inte glömma bort att du är invandrare, kvinna och har en brytning”, löd hans sista ord. Hur skall man kunna glömma bort att man är invandrare eller kvinna? Hur skall man glömma bort att man har en funktionsnedsättning eller en annan sexuell läggning än den ”normala”?

Jag glömde inte att jag var kvinna, invandrare, jurist och kompetent. Idag är jag anställd som jurist utan att ha behövt byta varken kön eller namn.

För ett halvt sekel sedan sade Einstein: ”Det är mycket nedslående att leva i en tid då det är lättare att spränga en atom än en fördom”. Håller ni inte med?

Farzaneh Dehdari
farzaneh.dehdari@hso.se