Att ha framtiden bakom sig

För trettio år sedan flyttade jag till en by i Dalarna. Grannbonden körde ut dynga med häst och släde, det doftade ren koskit ur snön. Hästens klocka pinglade i den klara vinterluften. Mot timmerhusen. Uppför de smala skogsskiftena mot berget.

Dalafolket vägrade att genomföra storskiftet på 1800-talet. Här höll man fast vid den gamla markuppdelningen. Här hade man blandat kopparfärg från Falu koppargruva i de urätna silltunnorna och strukit timret med sillake och färg. Här kallade prästen ännu till husförhör i bystugan.

Min granne var i femtioårsåldern, ungkarl, mamman hade nyligen dött. Tio år tidigare hade han skadat höften och haltade för att kunna gå. Långt efter tillfrisknandet fortsatte han halta av bara farten. Faktum var att han haltade livet ut trots att skadan sedan årtionden var läkt.

Hans gestalt dök upp när jag läste en artikel av en kvinna invandrad från Balkan:

När jag hade kommit till Sverige för sju år sedan gick jag till affären för att köpa en cykel på avbetalning. Det gick inte. "Du måste ha uppehållstillstånd", svarade försäljaren. Efter fyra års väntan fick jag uppehållstillstånd och gick till affären igen. "Det går inte, du måsta ha fast jobb först", svarade försäljaren. Nästa år fick jag jobb, men det gick inte nu heller. Försäljaren hade ringt till centralkontoret i Stockholm och de hade sagt att jag inte hade inkomst från förra året och att jag inte kunde få cykel på avbetalning. Försäljaren ville verkligen sälja cykeln. I somras hade jag haft inkomst ett år. Försäljaren ringde till Stockholm och fick svaret: "Du kan inte köpa cykel på avbetalning, du måste ha varit bokförd minst tre år i Sverige och det är inte du. Du har bara varit bokförd i två och ett halvt år. (DN 17.10.00)

Jag såg min granne halta över gårdsplanen. Hans skugga i den sneda novembersolen. Mellan rödmålade lador och uthus. I själva verket var det en klok man som, trots att han varit i Stockholm en enda gång på jordbruksmässa, hade god personkännedom. Han kunde bedöma folk, se vad de gick för, långt bättre än den valp som jag var för trettio år sedan.

Hans tal var gammaldags. När han blev upprörd och kritiserade vad som skedde i samhället runt om honom, kunde han säga: "Hä är rena fogdeväldet!" Som om de danska fogdarna på 1500-talet fanns kvar, som om de aldrig jagats bort av Gustav Wasa.

Fast jag är övertygad om att han skulle fällt samma omdöme om cykelfirman.

Sveriges myndigheter och näringsliv tycks kunna ta varandra i hand. De tävlar om att vara mest inskränkta. Och lika insnöade är massmedierna. Som blundar för att mer än en miljon i dagens Sverige inte är köttbullesvenskar. Man haltar på genom snömodden.

Män som jag. Medelålders fyrtiotalister som varken fattat att höften läkt eller intresserar sig för folk som finns i deras samtid.Man är dåtida.

Man har framtiden bakom sig. Ett uttryck jag fick lära mig - fortfarande som valp - av en alkoholiserad sjöman från Sundsvall. Fast han hade mera självinsikt. "Jag har framtiden bakom mig", brukade han säga.

Jag vet inte vad Sverige år 2000 väntar på. Att hästpinglorna skall komma tillbaka? Att den kvinnliga rösträtten skall avskaffas? Att ett regemente gossar i sjömanskostym skall ta över rodret och befria dessa trötta kommunalråd och direktörer som inte fattar att världen gått ifrån dem. Som varken hör sånger från andra våningen eller källaren.

När skall de numera vuxna Tommy och Annika fatta att Pippi och hennes negerkung till pappa är dagens Sverige och framtidens möjligheter?

Tillsammans med Annika och Tommy Peter Mosskin

Peter Mosskin

Född 1945, uppvuxen i Stockholm, andragenerationsinvandrare enligt svensk definition. Författare. Har senast publicerat trilogi om en rysk-judisk invandrarfamilj: romanserien "Skänk åt den fege en hingst (1994), "Glöm inte bort att jag finns" (1997) och "Där stäppen tar slut" (2000). Kletzmergruppen Sabbath Hela Veckan och Peter Mosskin uppträder med ett program - en föreställning med musik och berättelser - om den första stora gruppen invandrare till Sverige på 1900-talet. De svenska judarna kan inspirera till annat än att minnas förintelsen. Som föregångare och inspiratörer till dagens mångkulturella Sverige. Sabbath Hela Veckans hemsida: www.sami.se/art/pbothen/medl.htm