Mångfaldsspelet

Spelet mellan förövare, offer och räddare är det äldsta i världen. I mångfaldsarbetet håller vi alla på att spela det.

Invandraren ses ofta, och ser sig själv ibland, som offret som behöver räddas. Räddare är alla som på ett eller annat sätt försöker att integrera invandraren i det svenska samhället och på arbetsplatserna. Förövare blir då det svenska samhället och arbetsmarknaden som inte behandlar invandraren på samma villkor som en svensk.

Då kommer räddarnas piskor fram: anti- diskrimineringslagen och föreskrifter, uttalanden i pressen, etc. Räddarna blir till förövare genom att lägga skulden på den trångsynta svenska arbetsgivaren. En politiker, troligen med de bästa avsikter, har gått så långt som att säga att svenska arbetsgivare bedriver etnisk rensning.

Den svenska arbetsgivaren känner sig påhoppad: ännu flera regler att ta hänsyn till! Nu hotar de med kvotering av invandrare! När kommer politikerna att inse att det inte går att leva upp till så många och krångliga regler och föreskrifter? Det är vi som är offer här!

Socialarbetaren och arbetsförmedlaren i det invandrartäta området ser sig själv som offer för ett system med minskande resurser, hon blir utbränd, och antingen blir hon förövare genom att inte orka engagera sig, eller så slutar hon och ägnar sig åt något annat.

Den arbetslöse invandraren uppfattas av en del som förövare genom att han eller hon ligger den svenska välfärden till last. De lever på bidrag! Dessutom fuskar de!

Invandrarföretagaren ses som förövare av somliga, som en skattesmitare som skapar en parallell svart ekonomi utanför det vita samhällets kontroll.

Invandrare som engagerar sig i mångfalds och integrationsarbetet ser gärna sig själva som de som kommer att rädda Sverige från det trauma det innebär att lämna folkhemsdrömmen bakom sig.

Och så vidare. Det spelet tillför inget nytt och har aldrig gjort det. Rollerna som offer, räddare och förövare är fastlåsta sedan urminnes tid. Spelarna bara turas om att inneha de olika rollerna. Spelarna blir alltmer uttråkade, men kan inte sluta.

Det riktiga mångfaldsspelet är mycket mera spännande. Det går ut på att

	själv spela sitt eget spel med öppna kort,
	inte vara säker på att alla spelar samma spel,
	aldrig vara säker på att reglerna uppfattas på samma sätt av alla,
	inte veta vad den andre uppfattar som fusk, bluff eller rent spel,
	ständigt lära sig att spela andras spel,
	vara nyfiken på hur andra uppfattar spelet man själv spelar, …

Är det inte dags att byta spel?

Eugenio Molini
eugenio.molini@telia.com